Förhållandet jag berättade om tog slut när jag skulle fylla 16. Jag flyttade hem igen. Det var kaos och mycket bråk. Mamma ville försöka vara mamma, men det var som dags när jag klarat mig själv i flera år...

Vi bråkade mycket. Mitt ex blev psykotisk och i princip förföljde mig. En morgon vakande jag klockan fyra av att han stod utanför mitt fönster... På en stege två våningar upp... Gymnasiet jag börjat hoppade jag av.

Började umgås lite med mannen som nu är min make. Han var arbetskamrat till exet så allt var väldigt infekterat, gjorde mycket underligt som sen kom att anmälas...

Tiden gick och tiden tillsammans med mannen i mitt liv kom att bli mer varaktig.

Vi blev ett par några månader senare.     

Min uppväxt var inte som alla andras. Men jag visste inte annat. Det var säkert min räddning under lång tid. Jag vill inte berätta exakt vad jag varit med om, för det bor fortfarande i mitt innersta. Ingen vet allt och så ska det förbli. Men dra inga förhastade slutsatser. Inget våld och inga sexuella övergrepp skedde... Men kunde ha gjort.

Men jag såg mer än vad andra barn gjorde...

När jag var 13 gjorde jag revolt. Jag stod inte ut. Med något. Jag träffade en kille. Som var tio år äldre. Vi flyttade snart ihop. Så här i efterhand var det ett sätt för mig att fly. Jag förstod det givetvis inte då. Jag var så himlastormande kär som 13 åriga flickor är. Dock var jag väl mognare än de flesta i samma ålder. Till hans försvar ska sägas att han var nog på samma nivå som mig... Jag var känslomässigt äldre än min ålder och han yngre än sin. Vi hade kul ett par år. Men allt kantades av hans underliggande psykossjukdom (som jag inte förstod) och min rotlöshet. Dömt att misslyckas, utan pardon.

Och det gjorde det... när jag just slutat nian.